Hemma hos isstormfågeln

Senast uppdaterad 04 September 2008

Man borde känna sig ensam, mitt i ödsligheten.

Men här är allt annat än ödsligt. Det är inte tyst en sekund. Det är så mycket att hinna med på så kort tid.

De sena och sega vårisarna tvingar fartyget att improvisera sin rutt. Fjordarna är för frusna för Nordstjernan så här strax före midsommar, säsongens andra tur. Vi tvingas gå längre nordöver. Ishavet ligger som en spegel, inte ens dyning. Isfigurer i vitt med sprickor och klyftor fyllda med gröna och turkosa färgtoner driver förbi , ofta med fåglar som passagerare.

Val, skriker utkiken. Och vad som först ser ut som höga hajfenor kommer allt närmare. Det är en grupp vågvalar, cirka 10 meter långa som går tvärs på fartyget, försvinner under vår köl och kommer ut på babordssidan.

Vi når Moffen, en liten pannkakslik ö norr om Spetsbergen.

Den är hem åt en stor valrosskoloni som just nu ägnar sig åt sin favoritsysselsättning; att softa på stranden i blekt solljus. De är imponerande kolosser på ungefär 3,5 meter och 1,5 ton späck. Bara en baby väger 85 kilo. En del ger sig ut på jakt; musslor på botten är basföda. Ungefär 2000 finns häruppe.

Så vänds plötsligt varenda kikare och telelins tvärt styrbord, trots att alla valrossar ligger rakt framför stäven. Någon har skrikit det magiska ordet; Isbjörn. Det är vad alla väntar och kikar ögonen matta efter under dessa dygn. Och vi får se två. Den ena simmar just nu, i cirklar ser det ut som, 500 meter från båten och med en hyfsad telelins blir den en prick som tycks klappa ramarna och simma på rygg vid horisonten. Troligen var den på väg till Moffen på säljakt, men fartyget skrämmer den.

Jorå, vi får se en till, dagen efter. Den sover.

Ungefär 2000 isbjörnar finns också häruppe. Det är många, därför måste guiderna ständigt bära gevär och det är inte tillrådigt att gå ut ensam. Dödsolyckor sker; en skolflicka som gick uppför ett berg inne i Longyearbyn, en fartygsstyrman med gevär. Den sävlige kan bli snabb och människa står visserligen inte främst på menyn, men till nöds så. Särskilt på sommaren, en eländig tid för isbjörnen. Varmt och ont om mat. Sur och grinig. Kraften är väldig. Men kraft att stå emot klimatförändringen har den inte. För isbjörnen håller det på att bli sommar året om. Den behöver is, mer is än den som nu är. Den blir allt surare, allt farligare, alltmer desperat.

Vi kommer till Alkefjellet, i sundet ned mot Nordaustlandet.. Efter viss tvekan p g a ismängden sänks gummibåtarna ned och vi kan fara på safari i gnistrande sol mellan små isberg och det svarta fjället, som likt havet, är bestrött med hundratusentals pladdrande fåglar; sillgrisslor och kryckor mest. Det är en syn och ljudupplevelse man inte glömmer i första taget. Här finns ingen känsla av ödeland. Här är ett indiskt myller av liv, om än detta inte är människoliv. Lite känner man sig som inkräktare. ”Ska ni hit och trängas också, det här är vårt, tycks ljudkulissen mumla unisont.

Spetsbergen har fått sitt namn från de nordliga fjällen i Magdalenafjorden. De upptäcktes 1596. Men vid vår insegling i fjorden har Spetsbergen dragit ned den så vanliga luvan över topparna. Dimmolnet kapar dem jämnt på 50 meters höjd, under är det ett varv av svart och vitt, en marängsviss serverad med havet som chokladsås och de små isbergen som maränger.

Mot kvällen, längre in i fjorden tätnar dimman och ett slags halvmörker uppstår. Nordstjernan prövar lite isbrytning i vad som ser ut som död våris. Fascinerande är ljudet, som ett sprakande elektriskt fält när isen ger efter för sommaren. Ett färskt sälkadaver och blodspår. Isbjörnarna kan tålmodigt vakta vid deras andningshål i dagar för ett skrovmål. Monacoglaciären, med safirfärgade inslag, är 6,6 kilometer bred , 60 meter hög och härinne är dödstyst; klockan runt midnatt. Glaciärerna är fastfrusna i permafrosten under och fylls på långsamt med snö uppifrån och längst bak. Men det går långsamt; nederbördsmängden är inte så stor. Men till sist blir glaciären baktung och fronten avancerar då snabbt; som ett godståg. Den kan då komma på glid i några år med två meter i timmen och mata ut is i havet.

Någon storartad isbrytare är inte Nordstjernan, byggd för mest isfria Hurtigruten 1956. Men hon är en kryssningsupplevelse i sig med sina vackra fartygslinjer, ljusa välfernissade trädäck, sina stora skeppsratt på akterdäck, kompasshuset i välputsad mässing på bryggvingen. Bryggvingarna är tillåtna att besöka och en fin utsiktspunkt. Vi får en del tillfälle att slå oss ned i solstolarna också. Mindre kallt än väntat. Fast nog tycker jag att de som absolut måste bada är lite skruvade. Fina stränder och en vattentemperatur runt 3-4 grader, lockar inte mig.

Vi får möte av en norsk räktrålare och gör upp en räkfrossa till eftermiddagen. Det dukas upp på akterdäck och räcker t o m till skaldjursbuffén dagen efter. Ett uppskattat exotiskt inslag av sydeuropeiska kryssningsdeltagare. Hummer, havskräftor, lax, pilgrimsmusslor i stora lass, men inte ens dag två har de löst räkornas mysterium, där de sitter och söker skala dem med kniv och gaffel.

Det finns också svenskminnen häruppe. Nordenskiöldexpeditionen namnsatte Lilliehöksfjorden. De Geer expeditionen 1899-1902 fick till Vasahalvön, Hamiltonbreen, Uddevallaryggen och Trollhättan.

Gravneset och Sorgfjorden minner om såväl krigshandlingar mellan valfångarnationer som olyckor vid valfångst och fartyg krossade av is.

I Möllerfjorden står Lloyds Hotel, en containerlik hydda i knallorange, rest av Deutscher Lloydrederiet på 1930-talet och målad i dess färg som idag är Hapag Lloyds färger. Där ska alltid finnas nödproviant, inklusive champagne och en rad kryssningsfartyg besöker platsen varje år, t ex rederiets Bremen och dess föregångare s/s General von Steuben som kryssade hit på 1930-talet och ansågs som en av Hitlertysklands elegantaste vita kryssningsfartyg. Den kom aldrig i nöd här, men fick ett mer tragiskt slut än t o m Titanic. Fullastad med sjuka, sårade och civila baltiska flyktingar torpederades den en vinternatt 1945 och mer än 6000 människor följde den i Östersjöns djup, långt från champagnekryssningarnas värld och den lilla räddningskojan vid världens ände.

Dagens sorglösa brunnsoktett av passagerare slänger sig skrikande i vattnet invid Lloyds Hotell. En grupp vildrenar tar förskräckt en omväg. De må få mer sommarbete till följd av klimatförändringen, men de varmare vintrarna ger större risk för skare; en dödsfälla som hotar hela beståndet. Vid besöket i nästa fjord är det t o m barservering intill glaciären.

De riktigt inbitna isbjörnsspanarna börjar se hålögda ut. Vem vill sova när det är ljust dygnet runt och vi spanar dygnet runt efter glaciärer, sälar, fåglar och förstås den stora vita.

En stor säl ser lika förnärmad ut när den liftar förbi på ett drivande isflak. Vad gör ni här, egentligen?

Kanske är vi här för att bli ödmjukare; förstå vad vi snart kan mista. Eller så är vi bara parasiter.

Hur mycket turister tål Svalbard?

Nog tål Svalbard en hel del turister och efter ett besök förstår man bättre att tankfartyg och oljeplattformar här än mindre hemma här.

Kryssfakta

M/S Nordstjernan byggdes 1956 som Hurtigrutskib. Den är 81 m lång, gör 15 knop och tog maximalt 450 passagerare. Hon har i nära tio år gjort Svalbardkryssningar om sommaren och tar då endast 115 passagerare. Normalt gör hon 20 tredygnskryssningar. M/v Polar Star är den ombyggda svenska isbrytaren Njord som gjorts om till kryssningsfartyg för 105 passagerare och gör ett tiotal åttadygnskryssningar runt hela Spetsbergen och Barentsön. Kryssningssäsongen avslutas 24 augusti. Mer information under http://www.hurtigruten.se och http://www.hurtigruten.com och via dotterföretaget http://www.spitsbergentravel.com, om kompletterande landturer, t ex skidturer, mindre båtturer och besök andra tider på året. SAS flyger Oslo-Tromsö-Longyearbyn, sommartid även en non-stop. Från sommaren 2008 kommer Norwegian att flyga en lågprislinje non-stop Oslo-Longyearbyn.

Fakta om Spetsbergen

60% av Spetsbergen består av glaciärer. Arealen är 60 000 kvadratkilometer. Huvudort Longyearbyn med 1800 invånare. Spetsbergen är huvudögruppen i landet Svalbard. Medeltemperatur –14 på vintern och +6 på sommaren. Solen går aldrig ned 19 april-23 augusti. Mörkertid mellan 14 november och 29 januari, medan februari anses som en av de mest sevärda. Blandningen av blåljus och rosa toner från solen strax under horisonten lockar många konstnärer. Under vintern finns ju också norrsken, måne och gnistrande tydliga stjärnor.

Jan Ohlsson

 del.icio.us  Digg  Facebook  LinkedIn