Längs norska kusten med Hurtigruten

Ett hav av möjligheter

Senast uppdaterad 04 September 2008

Klockan är halv sex om morgonen. Ett blekt gryningsljus visar en långsträckt stad, glest bebyggd som hukar under ett flackt fjäll. En ensam gul buss är på väg åt vårt håll. Med sin rörelse visar den hur stora avstånd denna magra stad i bukten mot havsvidden av Barents hav har. Från däcket på Hurtigrutens m/s Midnatsol ser jag en flock små fiskebåtar tuffa ut.

De leker som delfiner, byter plats och tycks busa, innan de skiljs åt en bit ut. I fonden reser sig snöiga fjäll som en overklig gobeläng ur havet, solen målar dem i rosa och blått, men drar molntäcke i grått över Hammerfest, världens nordligaste stad. En gaffeltruck kör ut last från bildäck. Mest är det ölflak från Mackbryggeriet i Tromsö; staden med devisen hard work, hard fun.

Innan ni slutar läsa medger jag att just Hammerfest kanske ni kan sova er över. Men Hurtigrutens nordligaste sträcka gör stopp på några av Europas vackraste platser. Säregna är alla anlöp. I Sverige skulle de flesta avfolkats. Här har fisket och Norges oljefond pumpat liv i en bygd vars framtid nu är lika rosa som fjället i den huttrande gryningen. Klondyke kan slänga sig i väggen. Snart kan Hammerfest tävla med Dubai. Men mer om det längre fram.

Nordkap, där alla turister vänder. Nordkap är skönast medan vårens snö ännu gnistrar och ligger som gräddvisp mot isblått hav, långt, långt, närmare bestämt 310 meter längre ned ,där fiskmåsar skriar över en fiskebåt som drar upp trålen och horisonten är fri mot Nordpolen. Turistanläggningen med sina utställningar och sitt romantiska vigselrum är imponerande. Färden hit i buss från hamnen i Honningsvåg likaså. Ön lever på turism och på 40 miljoner kilo fisk om året. 6000 renar har sommarbete här. De fraktas hit med båt, men har så bra sommarbete att de simmar 1,8 km tillbaka till vinterbeten mot snöfattiga och kalla finska gränsen. Inte för inte har samerna 15 ord för snö- och 50 för ren. Lunnefåglar befolkar bergen. Fågelskådare kommer hit den 14 april varje år. Klockan 17.45 kommer den första lunnefågeln. Punkligt. Utom vid skottår. Då är den 4,5 timme sen. Punktligt det också. Den som tror på slumpen förstår inte naturen.

Tyskarna brände allt på Melköya i slutet av kriget; utom kyrkan. Norska staten övervägde att avfolka många av de här utbygderna då. Men det ville inte invånarna. En bagare var bland de första att flytta åter och bageriet öppnades i kyrkan, där man också sov innan bygden återuppbyggdes.

Idag har staten sannolikt inget att ångra av de stödmiljarder fylket Finnmark fått genom åren. Finnmark är stort som Danmark och har totalt 70 000 invånare, varav 20 000 är samer. Lilla Mageröya har 5000 invånare, dagliga anlöp av Hurtigruten, 4-5 flyg om dagen till en av Finnmarks 13 flygplatser! Ön har också en vägtunnel; nära sju kilometer lång byggd 212 meter under havet! Det har kostat. Men långt därute, bortom fiskebåten under Nordkapsklippan och horisonten väntar krukan med guld under regnbågen. Men mer om det senare.

För bara drygt 100 år sedan kunde det ta sex månader att skicka ett brev hit upp. Oftast skrev man två likalydande, så åtminstone ett skulle nå fram. Havet är isfritt. Men kusten är så snörik att än idag korkar vägar igen och Hurtigruten, kustens postbåtslinje blir livlinan och inte bara en ytterst exklusiv kryssningsupplevelse.

År 1891 föreslog statens ångfartygskonsulent en postbåtslinje Trondheim - Hammerfest. Men alla tillfrågade rederier gjorde tummen ned. Vinterns mörker, väderförhållanden och få fyrar omöjliggjorde året runt trafik sades det. Endast kapten Richard With vid nybildade Vesteraalens Dampskibsselskap svarade ”jej skal sejle båd dag och natt”. Med noggranna egna mätningar gjorde With upp en navigeringsplan och genomförde projektet. Hurtigruten var öppnad; än idag en elva dagar lång kustrutt, idag förlängd till Kirkenes. Premiärturen till Svolvear på Lofoten kom en halvtimme före tidtabell och sedan dess har varken orkan eller snötjocka hindrat Hurtigruten som visserligen kan hoppa över någon hamn vid svåra angöringsförhållanden, men annars alltid går, årets alla dagar med hjälp av 11 fartyg.

Mest känd är Hurtigrutens sydliga del mellan Bergen och Trondheim, två likaledes sevärda städer berömda för Bryggen respektive Nidarosdomen och idag lätta att nå med lågprisflyg (flynordic respektive Wideröe).På sträckan finns klassiska fjordpassager, inte minst sommartid då Hurtigruten på Nordgående, obs endast norrgående turer, går in och vänder i vad National Geographic utnämnt till världens vackraste fjord - Geiranger.

Men det finns andra vackra fjordar, öar, fyrar och fiskesamhällen. Inte minst på traden längs Lofoten mellan Bodö och Tromsö. Här är bergen som spjutspetsar ur Sagan om Ringen och kan skådas dagtid nordgående. November-januari en bra tid för späckhuggarsafari från Lofoten, men vem åker då?

“En klar vinterdag i november är otrolig, ljuset ligger bakom horisonten men målar fjällen i aprikos och rosaorgange”, försäkrar Anne Ljungdahl, entusiastisk VD för Hurtigruten AB i Sverige. Det är inte solljus, men återsken, magiskt.

Andra kommer hit för nattskenet; norrskenet. Inte minst gäller det japanerna som ska ha sex under Aurora Borealis. Både till Finland och Norge kommer de för att älska under norrskenskvällar- det anses ge särskilt lyckosam barnalstring; det är nu i japansk press och TV en väl etablerad romantisk sanning. I väntan på norrskenet kan man- året runt- bada bubbelpool på däck på Hurtigrutens nyaste fartyg omgiven av fjäll.

Från Tromsö utgår nordligaste sträckan, mindre känd kanske för att fjällen här blir flackare, men då så mycket vackrare i vårljusets långa kväll i sina snöskrudar. Från 20 april har Lofoten midnattssol. I Tromsö ser många Ishavskatedralen och som den stad som har flest krogar räknat per invånare i Norge flödar ölet i Tromsö. Inte minst flödar det från Mackbryggeriet, världens nordligaste. Jästkulturen, DNA-testad till 1890, ger upphov till en rik flora öl idag- t ex de fyra årstidsölen sommaröl, vinteröl, våröl och inte höst men mörketidsöl.

Så når då Hurtigruten vägs ände i Kirkenes. Söder om Kirkenes har Norge en smal remsa territorium Pasviksdalen med Ryssland åt öst och Finland i väster. Några hundra meter österut är klockan två timmar mer och någon mil västerut en timme mer! Pasviksdalen har ett märkligt mikroklimat. Här finns Norges största björnpopulation. Här finns 250 olika sorters blommor, 234 fågelarter som lappuggla, rödhuvad and, sångsvan och många annars mer östlevande arter. Via Svanhovd Miljöcenter ordnas hundspannskörning, där du får burka rejält i kurvorna och slädfärder med ren. På Arctic Adventure Resort kan du följa med på Kongekrabbesafari. Vintertid fiskas de med bara händerna, gärna längs iskanten innerst i fjorden. Dessa jättekrabbor där ett ben är en måltid och två ett skrovmål är talrika och på marsch längs kusten.

-Det troliga är att det var Stalins hejdukar som tog dem från Kamtjatka och placerade ut dem i Barents hav, berättar Lars Petter som driver Arctic Adventure Resort. De har få naturliga fiender, men att de skulle ödelägga havsmiljön dit de vandrar är en myt. Tvärtom, de är en resurs. De lever i 15-20 år och kan vandra 20 kilometer om dagen. De vill ha en viss havstemperatur, men kan mycket väl återfinnas ned till Gibraltar om några decennier. Den största jag fångat var på åtta kilo, det finns bevis för elva och rykten om bjässar på sexton kilo.

Fångsten är kvotreglerad, och priset 500-700 SEK per kilo här, men ännu mer i Japan.

Och de smakar ljuvligt med betoning på varenda stavelse.

I denna norra värld av kontraster står våra mobiltelefoner på rysk mottagning och ur denna jungfruliga naturupplevelse står plötsligt en skog av skorstenar. Det är Nickel, en rysk stad som producerar just nickel och tidigare efterlämnade 350 000 ton svaveldioxid åt atmosfären. Nu har utsläppen bringats ned till 150 000 ton . Häromåret blev det dock stor uppståndelse sedan en islagd sjö en morgon befanns helt brun. Nickel måste vara boven. Analys visade att det var sand från Sahara!

Man anar att någon annanstans, långt härifrån, faller utsläppet från Nickel ned det också.

Tyskarna brände Kirkenes en gång så vackra trävillor i jugend med tinnar och torn. Järnmalmsgruvan har lagts ned. Gatskyltarna är numera på ryska och norska. Fem procent av befolkningen är rysk och stadens hamn fylld av rostiga skrov. Det är ryska fiskebåtar som finner säsongshamn och reparationsvarv billigare än i Murmansk!
En järnväg gick mellan gruvan och hamnen- om den byggs ut 15 km kan den nå järnvägen i Nickel och med den Transsibiriska järnvägen och ge Kirkenes förbindelse ända till Kina. En kul turistförbindelse måhända, men främst i sådana fall av andra skäl. Nu var vi slutligen framme vid hemligheten förklaringen till att huspriserna i Kirkenes ökat med 300% på tre år.

Ett hav av möjligheter kallar man i Norge Barents hav och det är inte torsk eller Kongekrabban som avses. Inte heller olja. Det är istället gas. En bit ut ligger Shtokmanfältet på ryskt territorialvatten. Utländska investerare ska få köpa 40%, har Putin lovat. Norska köpare är mest eftertraktade. De har den komplicerade tekniken och erfarenheten som ryssarna är i desperat behov av., bl att bygga gasledningar på havets botten över stora sträckor och djup. Den ska också delvis frakttas med s k LNG-fartyg, gastankers där lasten är nedkyld till –163 grader. Allt detta i ett miljökänsligt hav, delvis med havsis och isberg om vintern och med ett gräns om vilken Norge och Ryssland ännu inte är eniga, på långt när. Reserverna av gas är dock gigantiska. Hammerfest och Kirkenes har redan inlett sin gasboom, liknande Klondyke eller Stavangers oljeboom. Visserligen har Norge fått satsa 100 miljoner på att öka gränsbevakningen i nästan obefolkade Pasviksdalen, men idag är det nog ingen som ångrar att man hållit dessa avfolkningsbygder under armarna- jo möjligen Finland, för Nickel och kustremsan mot norr var länge finska Karelen och inte rysk. Tyska Der Spiegel kallar det hela ”Der Neue Kalde Krieg”. Så nog finns det en del att se, även i Hammerfest.

Jan Ohlsson

 del.icio.us  Digg  Facebook  LinkedIn